Till slut ger jag helt enkelt bara upp och sätter mig helt sonika på golvet i besiktningshallen. Och reser mig inte upp förrän drygt en och en halv timme senare.
Alla hojsäsonger tycks inte bli så som man tänker sig när man sitter drömmande och längtande i vintermörkret hemma med en mugg värmande glögg i handen. Och om sanningen ska fram så blir de ibland till och med värre, och mer psykiskt krävande, än om de vore regisserade av Stephen King.
Jag är trött, så jävla trött. De senaste nätterna har spenderats i garaget med att byta en läckande cylinderfotspackning. Den läckan upptäckte jag när jag kom hem från vårens första runda och stödet plötsligt inte gick att fälla ut. Det satt som svetsat. Upp med hojen på lyften och riva isär och plocka ihop. Och grattis grabben du har en oljepöl mellan cylindrarna. Hem och beställa nya packningar. Riva isär och plocka ihop, samtidigt som klockan tickar sig panikartat framåt mot den där förbannade besiktningstiden som man absolut inte får missa.
Ärlighet sägs löna sig, så jag erkänner direkt. Och visar upp de två packboxar som jag åkt 20 mil för att köpa dagen innan. Men han tittar skeptiskt på mig och säger;
– De gör ingen större nytta i din näve. Så kan du inte ha det, fattar du väl!
Red Bull och kaffe ger vingar och hojen är mot alla odds klar att provköras med en dag till godo. Och självklart börjar ena gaffelbenet läcka som ett såll. Kompa ut ledig eftermiddag från jobbet, åka och handla nya och sedan bara hem för att trycka i sig lite av pizzaresterna i kylen innan ännu en kväll i garaget. Men…
”Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring. Det dröjer säkert ännu en stund innan sömnen kommer med John Blund.” Så fan heller, han ligger i bakhåll i soffan. Och kostar mig en ombesiktning när jag med två packboxar i fickan infinner mig hos Bilprovningen morgonen efter. Ärlighet tar en inte speciellt långt. Men att byta dem går i alla fall hyfsat enkelt. Och med en dåres envishet tänker jag att det nu inte längre finns något mer som kan gå snett. Hur jag än försöker så bara går det inte. Automaten för inskrivning till ombesiktning utan tidsbokning vägrar ta emot mitt registreringsnummer. Efter ett par försök går jag in för att anmäla mig manuellt.
– Nehej du, du har ingen notering i ”dautan” om att du ska besiktiga om.
– Det har jag visst, svarar jag och visar protokollet. För ärlighet varar ju som bekant längst.
Besiktningsgubben läser det noga och långsamt rad för rad. Därefter konstaterar han att det inte är utfärdat på hans station. Varpå han tillägger att när det saknas anmärkning i datasystemet så är det en nybesiktning som gäller.
– Men då tar jag en sådan istället, för solen skiner och hojen är ju ok. Så huvudsaken är att det blir gjort, svarar jag glatt.
– Jaha du… Jaaa, jag har en tid om tre veckor, säger han efter att ha knappat lite mer på dumburken.
– Men det är ju ni som har gjort fel, svarar jag. Så du får allt ta en nybesiktning nu när jag ändå är här.
Det skulle jag inte ha gjort. För han ropar till sig ytterligare två gubbar för att diskutera om jag har förfalskat mitt dokument bara för att få en tid obokat. Gemensamt kommer de till slutsatsen att de inte kan rucka på reglerna om tidsbokning utan stationschefens beslut. Och att det då är bättre att jag kommer tillbaka om tre veckor.
– Fast, du ska nog inte köra med hojen. För nu har jag slagit in att den är obesiktigad i systemet.
Det är nu jag bara ger upp, och sätter mig i protest på golvet i besiktningshallen. En och en halv timme senare är hojen nybesiktigad på övertid av en tvärförbannad besiktningsman. Men självfallet mot förhöjd avgift!
